Tänker en hel del på coaching just nu.

Varför är det bara den som blir coachad som ska växa? Vad är det som säger att
det är det mest optimala med en coachingrelation? Varför är inte måttet på en
coachingprocess framgång hur mycket coachen växt? Vilka är fundamenten som
ligger till grund för den rollfördelning som coachingen har? Vad är det som ger
upphov till föreställningen om den coachades rörelse och coachens statiska
ställning? Varför vill vi avhumanisera coachen?

Kan vi verkligen mena att det är etiskt försvarbart och hållbart att
bibehålla den ställning som coachen har? Vill vi verkligen fortsätta tro att
det är i det hierarkiska, ojämlika förhållandet som vår fulla potential som
människor kommer att utvecklas?