Post Project Depression är facktermen för känslan av tomhet och olust som kan infinna sig efter avslutat projekt, litet som stort. Det är otroligt, men varje gång det händer tror jag att nu är det kört, nu kom det inte fler ideer, nu är det dags att lägga av. Och varje gång blir jag lika förvånad när jag kort därefter sitter med en spirande känsla av inspiration, en lugn lyckokänsla och en eller två ideer i tankarna. Och det sker nästan alltid när jag tycker att jag har som tråkigast och förutsättningarna är allt ifrån vad jag normalt brukar kalla optimala; i den irriterande långa kön, på den aaaalltför långa tågresan, på ett cafe där ljudet är så högt att jag redan fått tinnitus. Det är lite som magi kan jag tycka.

Fast jag vet att det är det mest naturliga som kan hända, kroppens egen cykel som man bara ska känna av, vänta på och ha tillit till.

Intressant blir det förstås när man sätter det i en organisatorisk kontext. Hur inkluderar man PPD i en projektorganisation. Vad krävs för kultur och vanor för att låta medarbetare lugnt passera igenom svackan utan onödig press och stress. Hur skapar man rum för att den inre driven och motivationen tar människor tillbaka, inte bara fysiskt till skrivbordet, utan just också med en eller två nya ideer och en himla massa go!?